Elände.
Ja, sista veckorna har minst sagt varit tuffa... En nära släkting har vårdats på sjukhus för covid-19, en annan har fått cancer. Som om inte en närstående med obotlig cancer vore nog...
Min ork sista veckorna har varit ungefär likamed noll. Jag är trött, sover dåligt och har mycket ångest. Som vanligt är jag dock bra på att svälja ångesten, sorgen, oron, bita ihop, dra på ett leende och gå till jobbet och framstå som vanligt. Det är när jag är själv som det är svårare. Jag bryter ihop och gråter i bilen, när ingen ser.
Jag har dessutom hamnat lite "efter" med mina behandlingar hos psykiatrin. Har ju två pågående behandlingar - en hos psykolog och en hos fysioterapeut. Tyvärr känner jag ju av effekterna av att jag missat tider där, men just nu är det dels svårt att prioritera, och dels så vet jag att jag som sagt undviker starka känslor så långt det går.
Förhoppningsvis lättar detta snart. Förhoppningsvis bjuder livet på något positivt snart. Kanske.