rebeccaedling.blogg.se

Rebecca Edling heter jag! Jag är 24 år och är snart officiellt Vårgårdabo. Det är min pojkvän som lurat in mig på detta, imorgon får vi nycklarna till vårat första gemensamma boende. 

Jag har två hundar, två katter och en häst! Jag är uppväxt med djur runt omkring mig och skulle aldrig vilja vara utan. 

 

När jag var 11 år blev jag sjuk i anorexi och bulimi. I 12-13 år så plågades min vardag utav detta, och allt som det innebär att leva med ätstörningar. Jag är idag frisk så till den grad att jag inte har någon diagnos, och jag hoppas det förblir så. Jag får fortfarande ångest ibland, särskilt när vi äter ute. Jag kommer också på mig själv ibland med att räkna kalorier, eller att ibland försöka kontrollera det jag äter för att försöka dämpa min ångest. Men jag har fått bra hjälp och framförallt har jag växt som person och fått en bättre självkänsla. Många påstår ju att man aldrig blir riktigt frisk från ätstörningar, men att det liksom kan "ligga latent" i många många år. Hurvida det stämmer eller ej kan jag ju bara spekulera i, men jag känner att jag idag är hyfsat trygg i mig själv, och utrustad för att kunna hantera eventuella hjärnspöken som kommer och knackar på. Framförallt har jag börjat ta tag i saker, och bearbeta gamla händelser och dylikt som format och påverkat detta, gjort mig mer sårbar.

 

När jag var 20 blev jag utsatt för ett grovt övergrepp. Kommer gå in ganska mycket på detta framöver då det just nu pågår mycket på den fronten. Jag vet också att det är många andra tjejer som varit med om liknande händelser och jag känner att jag vill kunna bidra med mitt strå till stacken liksom, kunna dela min historia. Ett år efter me too så är jag äntligen redo att göra detta. Jag tycker det är oerhört viktigt att fortsätta prata om det här ämnet. Och det är en stor tröst för mig att veta att jag verkligen inte är ensam. Och det som sårat mig mest under denna processen, är hur samhället svikit. Ingen ska utsättas för övergrepp, men ännu viktigare är det tamejfan att samhällets resurser, framförallt vården, fångar upp dessa personer och erbjuder dem hjälp. Som sagt, mer om detta sedan...

 

Och så till de ljusare punkterna...

 

Jag är just nu gravid i vecka 34 (33+3). Den 17 mars i år är våran son beräknad att födas. 

Jag är spänd och ser fram emot detta, även om jag just nu bara vill att den här graviditeten ska vara över. Det har bara varit stress, stress, och mer stress senaste månaderna, och det tär på både kropp och psyke. 

Igår fick jag äntligen bekräftat att jag får vara sjukskriven resten av graviteten. Har varit måånga turer kring detta. Först hade jag tänkt jobba på in i det sista, för pengarnas skull. Som hästtjej i grund och botten är det lätt att bara "ösa på" och bita ihop. Saker och ting måste ju bli gjorda, även om det är tungt, jobbigt, eller svårt. Att klaga eller ge upp finns sällan med på listan. Så jag trodde ju ett tag i mitt stilla sinne att jag skulle kunna jobba fram till den 25e februari, 20 dagar innan jag är beräknad..

 

Men till slut sa kroppen verkligen ifrån.. Jobbar som personlig assistent, just nu hos en rullstolsbunden kvinna som bor i eget hus, med allt vad det innebär. Hos denna brukaren är det 12 timmarspass, och det är MÅNGA tunga lyft per dag, och man är själv... Sååå, det var till slut bara att inse att det inte kommer funka, jag kan inte riskera både min och bebisens hälsa, inga pengar är värda det... 

 

Så, nu ska jag alltså gå hemma i drygt en månad till, innan bebis kommer. HERREGUD, vad ska jag göra med all tid?? Vad gör man när man inte jobbar?? Jisses!