rebeccaedling.blogg.se

I tisdags var vi i på förlossningen i Borås och pratade ut lite om min rädsla/oro inför detta. Jag tror det som är jobbast för mig är att känna att jag inte är "som alla andra". Jag blev så himla upprörd och förtvivlad när vi var på föräldrautbildning innan jul och det var väldigt mycket fokus på profylax och andningsteknik så fort det pratades förlossning, något som inte över huvud taget är tillämpningsbart för mig... Har nämnt tidigare i bloggen att jag har PTSD efter ett övergrepp, ett övergrepp där jag utsattes för stryptag och pga minnesluckor är jag fortfarande osäker på om jag lyckades behålla medvetandet när jag inte fick någon luft... 

Efter detta har allt som påmint mig om detta såklart varit förknippat med otroligt mycket ångest. Jag har svårt att fokusera på andningen, att stänga av har varit en nödvändighet för att överleva, för att ta sig igenom dagen. 

Så när jag förstod hur "inne" detta med andningtekniker och dylikt är, fick jag panik. Min första tanke var "hjälp, är detta allt de kan hjälpa mig med??". Jag är en målinriktad, tävlingsinriktad pch resultatdriven person, som förstår hur stor del det mentala kan ha för att lyckas. Men att genomgå en förlossning har jag ju noll erfarenhet utav, jag är ute på väldigt djupt vatten. 

 

Min rädsla har grundat sig i detta, att jag inte har samma förutsättningar som många andra. Jag har varit jätterädd att jag inte ska få den hjälp jag behöver, för att jag faller "utanför mallen" så att säga. Jag har också såklart känt en stor skam över att jag behöver annan typ utav stöttning än många som kommer in genom dörrarna på förlossningen, och att jag inte kan förbereda mig på samma sätt. 

 

Hur som helst... STOR eloge till personalen nere på förlossningen. Bemötandet jag fick var fantastiskt. Jag kände mig varken dum eller konstig. Möjligtvis kände jag att jag var där och tog upp tid för dem, särskilt iom att dem verkade ta det jag sa med sån himla lätthet. Inget jag sa verkade konstigt eller onormalt. Säkert hade de hört liknande saker förut. 

 

Efter detta var det en enorm tyngd som lyftes från mina axlar verkligen. På onsdag ska vi in till vår barnmorska på MVC och skriva ner det sista till förlossningsbrevet. Har funderar mer här hemma och försökt komma fram till vilken hjälp jag vill ha, och börjar känna mig lugnare inför det som komma skall. Lite mer än känsla av att "det här klarar jag", istället för ren och skär panik.

 

 

När vi ändå var inne i Borås passade dem (ÄNTLIGEN!) på att ge mig järn intravenöst. Har mått jättedåligt sedan mitten på graviditeten ungefär, pga lågt blodvärde. Äter ju inte gelatin så alla tillskott de rekomenderat mig i kapsel och liknande har gått bort, och duroferon har min mage inte tålt särskilt bra. Sedan blev värdet lägre och lägre och de ville jag skulle ta MER utav duroferonet. Trodde jag skulle dö där ett tag... Kan tillägga att detta var i samband med jul och nyår, och det var hopplöst att få tag på en barnmorska och försöka hitta alternativa lösningar... 

Räddningen blev blutsaft! Men att hälla i sig så man får i sig den mängd järn de ville att jag skulle ta räknade vi med skulle kosta cirka 1200 kr/ månad... Frustrerande, tycker att jag knappast kan vara ensam om att ha det så här??

 

Hursomhelst. Underbart att äntligen få i sig järn! Känner mig piggare än på länge, och äntligen kan jag ta på mig skorna utan att känna att jag ska svimma...